kruusval

Alltså jag befinner mig på landet och uppdaterar egentligen inte bloggen. Följande behöver jag ändå få ur mig. I måndags morse kom sonen in och konstaterade att yngsta dottern precis hade slängt min mobiltelefon i toaletten. Märkligt tycker jag med tanke på allt Lego hon slänger ner genom spjälorna på balkongen, telefonen är det sämsta tänkbara och också enda hon har slängt i holken. Det var första gången som jag fick se liksom i direktsändning vad vatten gör med en mobiltelefon. Den dör inte tvärt utan börjar pixla och fladdra och slocknar sedan långsamt. Det såg plågsamt ut.

I dag på stranden såg yngsta dottern uttråkad ut igen, det är då hon gör sådana där saker så då gäller det att få in henne på ett bra spår. Hon hade suttit i en kvart och hällt i och ur sand ur en hink när hon tröttnade. Jag visade henne då hur man kan fylla hinken till bredden, platta till lite och sedan vända på den: Då har man fått ett torn. När jag sade "ett TORN" och vände på spannen så började dottern spontant att applådera. Det är ingen tvekan om att hon menade det det såg ut som att hon menade: "Vad duktig du är pappa som kan bygga ett torn".

Sedan skippade hon spannen och ville leka med mobiltelefonen igen. Alltså hon fick den.

Fredag, regn. Alltså blir det dubbeln Ikea + tyskt byggvaruhus i eftermiddag. 

En annan sak som kan vara intressant är att det i Halmstad Länsmuseums magasin står ett antal relativt nyinköpta snökäppar i händelse av att klimatförändringarna gör att människor i framtiden inte minns att man förr om åren behövde orangea pinnar för att hitta vägen. 

Jag bara kom och tänka på det. 

Bland husannonserna finns en del tomter till salu och då händer det att jag funderar på en historia som jag fick höra i arbetet för några år sedan. Ett äldre par strax öster om Halmstad, möjligen i Simlångsdalen, hade med imponerade flit satt ihop och tryckt upp hembygdsböcker i två band om bygden Skedala där det nu och sannolikt även förr bara bor och har bott några hundratal personer. En begränsad kundkrets för en så omfattande publikation kände jag men det verkade vara mindre viktigt. Jag frågade om det fanns några historier i materialet som paret kunde delge mig och tv-tittarna. Gubben var ytterst tveksam till det. Han konstaterade att böckerna mest innehöll statistik kring människor som levt och dött i bygden, vilket i regel var samma personer - som fötts, levt och dött inom samma kvadratkilometer. 

...Efter många om och men började gubben i alla fall gå igenom boken och kom fram till att det fanns en historia om en man som bott nere vid ån. Historien var relativt kortfattad: Mannen började bygga ett hus nere vid ån. Han byggde länge och väl men blev inte klar. Istället för att bygga färdigt första våningen började han bygga en övervåning. Men han blev inte klar med den heller innan han dog. Jaha, sa jag. Vad hände med huset då? Mannen som skrivit hembygdsboken slog ihop den och konstaterade helt krasst: Det revs. 

Ett annat inslag jag gjorde handlade om en taubefestival i Falkenberg. Det är oklart om Evert Taube någonsin varit i Falkenberg, kanske har han inte ens varit i Halland. Han skrev dock visan Himlajord om en man vid namn John Löfgren från Göteborg som år 1883 emigrerade till Australien. Vid tiden för emigrationen bodde John i Falkenberg vilket nämns en gång i visan. Inte mycket men tillräckligt för att klocktornet på kommunhuset ska spela visan någon gång om dagen, vilket i sin tur var tillräckligt för en taubefestival. Jag intervjuade eldsjälen bakom projektet och han berättade om festivalen, om Glomstenen där festivalen skulle hållas, om alla människor som skulle vara inblandade. Han älskade verkligen sin festival och när inslaget var klart så handlade det egentligen om honom - mannen med taubefestivalen som hade en likadan hatt som Evert Taube och en likadan hund som Evert Taube. Man brydde sig liksom inte om att hela festivalidén kändes rätt tveksam. 

Helt ärligt, visst förtjänade mannen vid ån också en visa om sig. 

Spelar det någon roll att huset revs, när någon kan berätta historien om det?